Min lilla uteplats på rue Pascal som jag saknar såDet är oftast inte här och nu som jag gruvar mig över. Känner jag mig ensam "nu" tar jag tillfället i akt: en ensam stund är en konstnärs bästa vän!
Vet jag däremot att jag kommer att vara ensam "sen", då känns det faktiskt värre! Idag är en sån dag, bortsett från att jag ska träna med en kursare från SU, kommer den här dagen att spenderas helt solo. Det kan bli bra, det kan också bli en pers. Det är hela vetskapen om att, när det krisar, så känner man sig så ensam. Det började redan igår, t-banan var 8min försenad, fullpackad och sniglade sig fram tvärsigenom staden. Jag som trodde att jag hade åkt i god tid- jag kom försent! Mina tankar smiter i förväg till de kommande vinterdagarna när väderleken är ofantligt mycket strängare- hur ensam känner jag mig då, när trafiken stannar upp?
Det ska snöa idag, stod det i tidningen. Det glädjer mig trots allt. Vitt på marken är en fin kontrast. Det känns som ett legitimt skäl till varför jag skulle sitta ensam - hemma :) Mitt hem blir till min "borg" när kognitiv psykologi är på tapeten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar